Jag var inte särskilt svårövertalad när min granne Elisabeth frågade om jag hade lust att haka på henne till Lesotho där hon skulle intervjua lite folk i det vattenprojekt hon jobbar i. Behövde dock ta en liten titt på kartan och läsa på lite i guideboken innan jag gav svar. Vi gav oss av i fredags så snart jag avslutat min session med mina små elever. Hann igenom Johannesburg innan det blev mörkt och det var intressant att se mer av staden även om det bara var från bilfönstret. På vår färd söderut blåste det kraftigt så fick styra den lilla hyrbilen i sidled för att den skulle gå rakt. Himlen spelade upp ett fantastiskt fyrverkeri i form av blixtrar och dunder i en omfattning jag aldrig tidigare skådat. Efter fyra timmar hade vi nått fram till en liten håla vid namn Winburg där vi hittade ett litet trevligt gästis för natten. Resan fortsatte direkt efter soluppgång och efter ett par timmar hade vi nått fram till gränsstationen. Då jag inte gjort min hemläxa på landet Lesotho visste jag inte mycket kom snart att inse att det är ett fattigt land med mycket berg. Känt för att: ha värdens högsta lägsta punkt; för att varit ett gömställe för ANC-ledare; ha vatten som största exportvara! Huvudstaden Maseru kändes liten och var inte särskilt välutvecklad. Pretoria och det lilla jag hittills sett av Sydafrika har saknat en del av den afrikanska charmen, den återfanns dock i Lesotho. Vet inte riktigt hur jag ska förklara vad jag menar med den afrikanska charmen men tror att ord som livsglädje och harmoni skulle passa in. Efter att kört omkring i Lesotho hela förmiddagen nådde vi fram till en bergsby (Malealea) som är en av de få turistmålen landet verkar erbjuda. Här kan man ta bergsturer till fots eller häst till vattenfall, grottmålningar m.m. Vi tog en guidad 4-timmarsvandring till ett vattenfall där vi kunde bada lite. Att försöka beskriva det fantastiska sagolanskapet med ord känns otillräckligt så jag tror ni behöver åka dit och se det med egna ögon. En annan sak jag fascinerades över var de vackert dekorerade hyddorna man stötte på i Lesotho det ser man sällan i östafrika. På kvällen åt vi middag vid campen och satt framför lägerelden och snackade goja med föreståndarna och andra turister. Stjärnhimlen var fantastisk och man kunde se vintergatans prakt sträcka ut sig i en oändlig hop av stjärnor ovanför våra huvuden. På söndagförmiddag blev det ytterligare en vandring men den blev dessvärre inte så lång då Elisabeth kände sig krasslig. På eftermiddagen bar det av med bil över höga berg och djupa dalar för att nå fram till en av de dammar som förser stora delar av Sydafrika med vatten. Johannesburg-regionen lider brist på vatten och Sydafrika har byggt imponerande dammar i Lesotho för att säkra sin vattentillgång, för detta får Lesotho betalt för vattnet plus att de fått förbättrad infrastruktur då bland annat asfalterade vägar byggts till de avlägsna dammområderna. Det var en imponerande damm och projektet med att bygga vägar, dammar och vattenledningar har tydligen kostat 8 miljarder dollar. Dessvärre verkar det som att en del av befolkningen som tidigare bodde i dessa dalar inte fått den kompensation de förtjänat. Söndagsnatten tillbringades på ett litet hostel i huvudstaden där det inte hände så mycket spännande. Imorse klev jag upp vid fem för att resa tillbaka de 50 milen till Pretoria där jag hade elever att ta hand om efter lunch. Min kartläsare Elisabeth stannade i Lesotho för att göra intervjuer så jag fick försöka hitta på egen hand. Det gick ganska bra förutom ett dåligt vägval där jag hamnade på en skumpig grusväg ett antal mil. Mitt vägval visade sig dock vara ganska bra då det tog mig genom ett antal privatägda landområden fyllda av vilda djur och rätt var det var hade jag en grupp på sju ståtliga lejonhannar ett tiotal meter från vägen. Hann precis lagom till Pretoria för att ”leka” med mina elever.
No comments:
Post a Comment